I slutet på oktober år 2006 stelopererades jag i ryggraden. 5 kotor stelopererades med hjälp av 13 skruvar. De tog bort ligamenten mellan kotorna och ersatte dem med ett av mina revben. 

 

Jag var förberedd på att jag skulle få lära mig att resa mig upp ur sängen, sitta, stå, gå. Jag var förberedd på att detta skulle bli riktigt jobbigt. Jag var förberedd på att det skulle bli fysiskt jobbigt att ta sig tillbaka till livet igen. Jag hade aldrig kunnat ana att detta skulle vara den enklare delen.

 

På uppvaket vaknade jag upp och var tokhög på morfin. Det första jag minns är att jag mår sjukt illa och måste kräkas. Sjuksköterskorna vill hjälpa mig att ligga på sidan för att kräkas. Envis som jag är vägrade jag att ligga ner och spy. Jag skulle sitta på sängkanten! De uppmanade mig till att fortsätta ligga ner, för att det var för tidigt att försöka sitta upp. Men jag gav mig inte. Bara några timmar efter steloperationen satt jag, med lite hjälp, på sängkanten och kräktes. Det här blir väl inte så jobbigt heller. Tji fick jag.

 

Jag fortsatte att kräkas dag ut och dag in. Att äta var i princip omöjligt. Jag åt lite i taget, men det mesta kräktes jag motvilligt upp igen. Att jag hade slangar här och var på kroppen gjorde inte saken bättre. Den värsta slangen gick in till lungan där den skulle suga ut vätska. Att andas gjorde galet ont. När jag sen skulle få bli av med den där helvetesslangen gick inte heller det smärtfritt. 

Allt smärtstillande som jag fick i mig fick mig inte att må bättre. Morfinet gjorde mig illamående. Sedan fick jag citodon. Den tabletten ska jag aldrig mer ta. Ena stunden låg jag och skakade i hela kroppen för att jag frös så förskräckligt. Mamma la på mig ett gäng filtar och försökte hjälpa mig så gott hon kunde. Nästa sekund låg jag och svettades. Jag fick panik för att jag blev så varm, så mamma fick öppna fönstret. Jag fortsatte att svettas... tills det tvärvände igen och jag började skaka av frossan igen. Så här fortsatte det hela kvällen. Efter det slapp jag citodon.

 

Sjukgymnasten kom då och då så att vi kunde träna på att sitta, stå och gå. Fysiskt sätt var det väl tungt. Psykiskt sätt var det ett helvete. Jag ville må bra på en gång. Framförallt så ville jag inte spy.

 

Mamma ordnade fram allt som jag ville ha att äta. Hon sprang som en tok för att ordna allt åt mig. Jag åt så mycket jag kunde, vilket innebar ett fåtal tuggor. I bästa fall fick jag behålla det. Tyävrr var det allt för ofta som jag kräktes upp allt igen. Värsta gången var när jag halvlåg i sängen och åt jordgubbsyoghurt. Jag var så nöjd över att det gick så bra att äta. Jag kanske tog någon tugga för mycket. Allt kom upp igen och rann ner över halsen på mig. Nu ville jag bara duscha!! Två sköterskor fick duscha av och tvätta min nakna 15-åriga kropp. Det var fruktansvärt att inte kunna tvätta sig själv. Det var jobbigt att två främmande människor tvättade min kropp. Men jag var för orkeslös för att faktiskt bry mig om allt detta, jag ville bara bli ren. Än idag har jag svårt att känna lukten av jordgubbsyoghurt. 

 

Sju dagar efter operationen fick jag äntligen åka hem. Jag var så glad! Nu skulle jag snart må bra igen. Snart kan jag äta som vanligt igen. 

Jag ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 10kg på den där hemska veckan. 38kg till mina 162cm var inte mycket att hänga i granen. 

Att komma igång och äta tog galet lång tid. Det gick inte som jag ville. Vad jag kommer ihåg så kräktes jag inte lika mycket hemma, men när jag åt tog det stopp. Tänk dig att du ätit galet mycket, så mycket att du känner dig äckligt mätt, så mycket så att du nästan känner dig spyfärdig. Då vet du att man inte är så sugen på att äta ännu mer, för det kan ju faktiskt resultera i att du spyr. Så kände jag efter att ha ätit några tuggor.

 

Skolkamraterna tyckte att jag var läskigt smal. De tyckte att jag såg sjuk ut. De sa åt mig att jag skulle äta mer. 

 

Som sagt: Ät mer när du känner dig äckligt mätt, spyfärig. Det går vanligtvis inte så bra. Det gjorde det inte för mig iallafall. Men jag åt så gott jag kunde. 

 

Än idag kan jag bli förbannad över att folk tror att det är okej att säga "Va smal du är", "Du är sjukt smal", "Du ser sjuk ut", "Du måste äta mer" till personer som är underviktiga. Det är inte alltid frivilligt att man blir "sjukligt smal". Det är lika illa som att säga "Va fet du är" till en överviktig person.

 

Två månader efter operationen hade jag äntligen kommit igång att äta lite mer normalt. Då kom nästa smäll. På nyårsdagen vaknar jag och spyr. Jag trodde det var magsjuka. Några dagar senare låg jag på operationsbordet igen. Denna gången på grund av en inflamerad blindtarm. Det tog ett tag innan jag kom igång och började äta lite mer normalt igen. 

 

Jag tror faktiskt inte att jag har tillräckligt med ord för att beskriva hur fruktansvärt jobbigt denna period var. Det är helt enkelt obeskrivligt. Men det var ganska skönt att få skriva av sig denna lilla del av historian.

 

 

Försommaren 2007 fick jag besked om att det inte räckte med den första ryggoperationen. Den översta kröken hade blivit större, därför behövdes fler kotor stelopereras.

I början av november år 2007 genomgick jag min andra ryggoperation (tredje operationen i livet). Slutresultatet blev tio stelopererade kotor med 25 titanskrurar.

 

Denna gången var jag inte alls lika bekymrad över den fysiska biten. Jag ville inte må lika psykiskt dåligt som förra operationen. Tack och lov så gick det bättre denna gången. Sex dagar efter operationen var jag hemma igen. Att äta gick betydligt mycket enklare denna gång.

Våren 2008 var jag på återbesök. Då fick jag reda på att ingen mer ryggoperation skulle behövas, däremot behövdes en bröstoperation på grund av min snea bröstkrog. Så hösten 2008 opererades jag för fjärde gången på två år. 

 

Nu tio år senare mår jag förhållandevis bra. Jag behöver, som så många andra, träna för att må bra i ryggen. Jag lever som vem som helst. Rör mig som vem som helst. Men jag har något som inte så många andra har: jag har en väldigt stelopererad ryggrad. Den är fett cool!